
AI läser rullarna som ingen vågar öppna
Ur förkolnad papyrus från Herculaneum träder grekiska ord fram – utan att originalen vecklas ut.
Röntgen avslöjar rullarnas inre, geometrin gör dem platta och maskininlärning letar efter bläck. Men mellan en ljus fläck på skärmen och en säker historisk tolkning återstår ett arbete som ingen algoritm kan hoppa över.
Ett ord ur kolet
På en digital bild framträder något som liknar en söndersliten väv. Mellan fibrerna syns former som går att känna igen som grekiska bokstäver. Hösten 2023 identifierade den amerikanske studenten Luke Farritor ett ord i denna bildvärld: πορφύρας, en böjningsform av ordet för purpur.

Ordet kom från insidan av en papyrusrulle som begravdes när Vesuvius fick sitt stora utbrott år 79. Rullen hade inte öppnats. I stället hade den röntgats, delar av dess hoppressade ytor kartlagts digitalt och en maskininlärningsmodell tränats att markera möjliga bläckspår.
Farritors resultat belönades inom Vesuvius Challenge, tävlingen som startats för att göra Herculaneums förkolnade rullar läsbara. Youssef Nader, en annan deltagare, tog oberoende fram tydliga bokstavsspår i samma område. Att olika försök kunde återfinna motsvarande strukturer var ett viktigt stöd för att signalen var verklig.
Det stora steget kom några månader senare. I februari 2024 tillkännagav arrangörerna att Farritor, Nader och Julian Schilliger hade vunnit tävlingens huvudpris för 2023, på 700 000 dollar. Deras resultat uppfyllde kriteriet att återvinna fyra textpassager om minst 140 tecken vardera, med minst 85 procent återvunna tecken enligt tävlingens bedömning.
Det var inte en hel bok och inte heller en automatisk översättning. Men det var sammanhängande text från en tidigare oöppnad rulle: ett avgörande kliv från enstaka bokstavsformer till innehåll som antikforskare kunde börja diskutera.
Genombrottet visar vad AI kan vara när den fungerar som ett vetenskapligt instrument. Inte en berättare som fyller historiens luckor, utan ett verktyg som gör svaga materiella spår möjliga att undersöka.
Ett bibliotek som överlevde genom att förstöras
Rullarna hittades på 1700-talet i den romerska staden Herculaneum, i en byggnad som numera kallas Papyrusvillan. Utbrottets hetta förkolnade papyrusen, medan vulkaniskt material begravde platsen. Resultatet blev ett paradoxalt bevarande: organiskt material som annars sannolikt hade brutits ned överlevde, men som sköra, deformerade klumpar.

Samlingen beskrivs ofta som det enda bevarade biblioteket från den grekisk-romerska antiken. Det betyder inte att varje rulle är komplett eller att samlingens ursprungliga ordning är känd. Många fynd är fragment, och äldre katalogisering och uppdelning gör enkla totalsiffror missvisande.
Försöken att öppna rullarna har en lång och stundtals förödande historia. När lager skiljs åt kan skrift följa med fel yta, smulas sönder eller gå förlorad. Vissa rullar har kunnat läsas delvis efter mekanisk utrullning. Andra har förblivit slutna eftersom priset för att försöka skulle kunna vara själva texten.
Mycket av det redan lästa materialet är grekisk filosofi, inte minst verk förknippade med epikurén Philodemos. Det gör nya texter särskilt intressanta: de kan ge fler led i resonemang som tidigare bara varit kända fragmentariskt. Men bibliotekets kända innehåll får inte bli ett facit som pressas på varje ny bokstav.
Utmaningen är också fysikalisk. Vanligt antikt kolbaserat bläck och förkolnad papyrus består båda till stor del av kol. I en röntgenbild kan de därför vara mycket svåra att skilja åt. Det är inte som att röntga ett metallföremål inuti tyg, där materialen ger tydligt olika signaler.
År 2015 visade ett forskarlag lett av Vito Mocella att röntgen med faskontrast kunde avslöja bokstavsformer inne i Herculaneumpapyrer. Det var en viktig föregångare. Att återvinna längre, sammanhängande passager krävde emellertid en mer omfattande kedja: bättre bilddata, digital ytmodellering och metoder för att känna igen bläckets svaga avtryck.
Först måste datorn hitta papperet
En röntgentomograf tar projektioner från många vinklar. Ur dem rekonstrueras en tredimensionell volym, uppbyggd av små volymelement, voxlar. Principen påminner om sjukhusets datortomografi, men här behövs en detaljrikedom anpassad till tunna papyruslager och små variationer vid deras ytor.

För Vesuvius Challenge användes bland annat skanningar från synkrotronanläggningen Diamond Light Source i Storbritannien. En synkrotron ger intensiv och kontrollerbar röntgenstrålning. Rullen kan avbildas utan att vecklas ut, men transport, infästning och stråldos måste fortfarande hanteras varsamt. Icke-destruktiv läsning betyder inte att föremålet kan behandlas utan försiktighet.
Den rekonstruerade volymen är ännu ingen boksida. Den liknar snarare en geologisk formation av veckade, tillplattade och ibland sammanpressade skikt. Innan någon kan leta efter meningar måste forskarna avgöra vilken yta som hör till vilket papyruslager.
Detta kallas segmentering. Programvara och mänsklig granskning används för att följa ett skikt genom volymen och beskriva det som en tredimensionell yta. Där lagren ligger tätt kan det vara svårt att veta om en fortsättning tillhör samma blad eller nästa varv i rullen.
Ett sådant misstag är inte kosmetiskt. Hoppar modellen mellan två lager kan den föra samman spår från olika ställen och skapa en falsk läsordning. En dåligt kartlagd yta kan också skära genom fibrerna i stället för att följa dem, så att verkliga bokstäver försvinner.
Därefter plattas den digitala ytan ut matematiskt. Tänk på att göra en karta av en bucklig jordglob, fast med en betydligt oregelbundnare form. Koordinater på den tredimensionella papyrusen kopplas till positioner i en tvådimensionell bild.
Digital utrullning återställer inte automatiskt bladets exakta ursprungliga form. Veck, sträckningar och skador kan ge förvrängningar. Men den skapar en sammanhängande arbetsyta där textens rader kan bli möjliga att följa. Originalet ligger fortfarande hoprullat.
AI letar efter bläck, inte efter kloka meningar
Nu kommer maskininlärningen in. Uppgiften är inte i första hand att känna igen grekiska ord, utan att skilja områden med bläck från områden utan bläck i röntgendata.

Forskarna hade en viktig tillgång: öppnade papyrusfragment som kunde fotograferas och röntgas. På fotografierna gick det att se var bläcket fanns. Genom att koppla fotografiernas positioner till motsvarande platser i röntgenvolymen kunde man skapa träningsmaterial med kända exempel.
Modellen fick därmed lära sig ett samband mellan små tredimensionella bildmönster och förekomsten av synligt bläck. Sedan kunde den tillämpa det sambandet på ytor inne i en sluten rulle, där inget vanligt fotografi är möjligt.
Det är inte säkert att modellen hittar en enkel, entydig kemisk signatur. Signalen kan omfatta subtila variationer i ytstruktur, täthet och hur bläcket samverkar med underlaget. Just därför måste resultatet prövas empiriskt. Att en modell producerar skarpa former räcker inte som förklaring till vad den faktiskt mäter.
Under tävlingen blev ett återkommande mönster, kallat ”crackle”, en betydelsefull ledtråd. Deltagaren Casey Handmer uppmärksammade en sprickliknande textur som tycktes följa bläck. Farritor använde sådana observationer i arbetet med sin modell. Framsteget föddes alltså ur samspelet mellan mänskligt detaljseende och maskinell mönsterigenkänning.
Utdata kan visas som en bild där varje position får en skattning av hur sannolikt det är att där finns bläck. Först när markeringarna läggs samman över den utrullade ytan uppträder bokstäver, mellanrum och rader.
En bläckkarta är en mätning att granska – inte en färdig transkription och ännu mindre en säker översättning.
Det skiljer metoden från att be en språkmodell skriva en sannolik antik text. En språkligt övertygande mening kan vara helt fel om den saknar stöd i föremålet. Här ska bokstäverna ytterst kunna föras tillbaka till positioner i den skannade rullen.
Tävlingens öppna data, delade verktyg och ekonomiska priser gjorde att fler kunde bearbeta samma problem. Skanning, segmentering och bläckdetektion kunde förbättras av olika grupper. AI var central, men arbetets organisation var också en del av genombrottet.
När bokstäverna måste tåla motstånd
För en papyrolog börjar det mest känsliga arbetet när bilden ser läsbar ut. Människor är skickliga på att se bekanta former i osäkra mönster. En algoritm kan dessutom ge ett brusigt underlag ett sken av precision.

Den första kontrollfrågan är materiell: ligger den misstänkta bokstaven på en rimligt sammanhängande papyrusyta? Följder av streck som korsar ett felaktigt lagerbyte bör inte få samma tyngd som former på ett välkartlagt parti.
Nästa fråga gäller bildens stabilitet. Om olika modeller, inställningar eller bearbetningar återger samma streck stärks tolkningen. Om en avgörande bokstav bara syns med en enda aggressiv kontrastinställning är den osäkrare. Flera resultat är dock inte helt oberoende om de bygger på samma träningsdata eller samma segmenteringsfel.
Därefter kommer skriften. Stämmer formerna med skrivarens återkommande sätt att göra bokstäver? Passar de in i radens riktning och avstånd? Papyrusfibrer och sprickor kan likna enstaka streck, men en följd av konsekventa bokstavsformer ger starkare stöd.
Språket ger ytterligare kontroll. Grekisk böjning och meningsbyggnad kan utesluta vissa läsningar och göra andra rimliga. Samtidigt finns en risk för cirkelresonemang: forskaren väntar sig ett filosofiskt uttryck, ser de bokstäver uttrycket kräver och använder sedan uttrycket som bevis för bokstäverna.
Därför behöver en vetenskaplig utgåva skilja mellan säkert lästa tecken, osäkra tecken och redaktionellt rekonstruerade luckor. Hakparenteser och andra textkritiska markeringar är inte störande detaljer. De visar var föremålets vittnesmål slutar och tolkningen börjar.
Vesuvius Challenges vinnande bidrag granskades av papyrologer enligt tävlingens kriterier. Det ger stöd åt att text faktiskt återvunnits. Men måttet 85 procent återvunna tecken ska inte förväxlas med 85 procents säkerhet i varje historisk slutsats. Ett enda osäkert ord kan ändra vem som talar, vad som förnekas eller vilken ståndpunkt författaren försvarar.
Även korrekt transkriberade ord kan vara svåra att översätta. Meningen kan fortsätta in i ett oläst område, citera en motståndare eller använda ett fackuttryck vars betydelse beror på sammanhanget.
En ny text är början, inte slutet
Passagerna som presenterades 2024 behandlar bland annat njutning och berör sinnesupplevelser som mat och musik. Enligt arrangörernas redovisning bedömde papyrologerna att texten sannolikt hörde till ett verk av Philodemos. Författarskapet bör ändå hållas isär från det säkra huvudresultatet: skrift hade återvunnits ur en sluten rulle.

Det är frestande att omedelbart fråga efter förlorade mästerverk. Men också en text som utvecklar redan kända filosofiska frågor kan vara betydelsefull. Den kan bevara ett okänt argument, ett citat ur en annan författare eller en formulering som förändrar hur ett fragment förstås.
Nästa tekniska utmaning är skalan. Att få fram några textområden kräver inte samma sak som att följa hela rullars många skikt med jämn kvalitet. Segmenteringen är en flaskhals, och bläckmodeller måste fungera också när skanningsförhållanden, handstil och bevarandetillstånd varierar.
Arbetet har en viktig föregångare i den digitala läsningen av En-Gedi-rullen, publicerad 2016 av ett lag där Brent Seales ingick. Där kunde text återvinnas ur ett kraftigt skadat, hoprullat pergament. Herculaneum visar både hur långt denna idé kan drivas och varför olika material kräver olika lösningar.
Den stora förändringen är därför inte att arkeologin har fått en maskin som vet vad antikens människor tänkte. Den har fått en ny väg till deras kvarlämnade spår.
Röntgen gör insidan mätbar. Geometrin gör ytan överblickbar. Maskininlärningen gör svagt bläck synligt. Papyrologin prövar vad tecknen faktiskt säger. Först när hela kedjan håller kan en svartnad rulle bli en historisk källa igen – utan att behöva offras för att bli läst.
Källor
- Vesuvius Challenge, Vesuvius Challenge 2023 Grand Prize (2024)
- Vesuvius Challenge, First Letters (2023)
- Vito Mocella, Emmanuel Brun, Claudio Ferrero och Daniel Delattre, Revealing letters in rolled Herculaneum papyri by X-ray phase-contrast imaging (2015)
- William Brent Seales med flera, From damage to discovery via virtual unwrapping: Reading the scroll from En-Gedi (2016)
Ställ frågor om "AI läser rullarna som ingen vågar öppna". Svaren bygger på tidningens egna artiklar.



